För att ytterligare stödja vår gemenskap på vägen mot en naturlig hälsa har vi inlett ett samarbete med onlineutbildningsplattformen Commune för att skapa Human Potential, vår nya kurs som hjälper dig att leva ett liv fullt av glädje och hälsa.

Vår gästkrönikör den här gången är Communes grundare, Jeff Krasno. Han delar med sig av sina tankar om att prestera på topp och avslutar med ett exklusivt erbjudande … Mycket nöje!

Jag minns när jag var tolv år gammal och vann min första tennisturnering. Trots att jag precis hade slitit mig igenom ett två timmar långt baslinjekrig skuttade jag av banan i segeryra och vidare in i omklädningsrummet. Där möttes jag av den brittiska tennislegenden Stanley Matthews. Matthews som en gång vunnit Wimbledon lade sin plockhandske till hand på min axel och sade på sin närmast kungligt klingande engelska: ”Bra gjort, grabben.” Fortsätt så. Du har potential!”

Du har potential …

Det här var vad min matematiklärare sa till mig när jag kvalificerade mig för MathCounts, en trist nationell mattetävling. Det upprepades av nyligen bortgångne Henry Kissinger som jag råkade hamna bredvid på en inrikesflygning. Sak samma sa banjospelaren Béla Fleck när han uppmuntrade min egen kärleksrelation till det femsträngade instrumentet. 

Under hela min troskyldiga ungdomstid fick jag ständigt höra att jag bar på gränslösa möjligheter som bara låg och väntade på att slå ut i full blom. I framtiden låg en kittlande, glimmande pärla vid namn ”potential” och gäckade. En potential som jag förväntades uppfylla. Ibland känns det som om hela mitt liv har ägnats åt att förverkliga denna ojämförliga storhet på ett eller annat plan. 

En dag skulle jag, som min mormor förutspådde, bli president eller vinna en grammy eller en Grand Slam.

Kanske det, men nu är jag 53 och inget av det har hänt. De enstaka missräkningarna i mitt relativt sett föga rafflande liv har understrukits på det mest intetsägande sätt. Jag hittar ett stolpskott som på Instagram är lyrisk över publiceringen av sin nya bok – en bok som så klart är mycket sämre än en som jag själv skulle kunna publicera. Och nu är den där sopan bästsäljande författare! Jag reagerar med en känsla av avund som formligen bubblar upp genom mitt medvetandes jordskorpa. Men vad är avundsjuka annat än en projicering av min egen orealiserade potential på ett pucko som kränger manliga erfarenheter på sociala medier som om de vore vetenskap?

National Three Peaks Challenge är ett riktigt kraftprov. Normalt går det ut på att bestiga Storbritanniens tre högsta toppar, det vill säga Mount Snowdon (ett något missvissande namn …) i Wales, Scafell Pike i England och Ben Nevis i Skottland, inom 24 timmar samtidigt som man kör nästan 65 mil mellan topparna. 
 
Tony valde dock att sätta en liten knorr på det hela. Han nöjde sig inte med att bestiga topparna, utan sprang också hela vägen mellan dem på nio dagar, vilket motsvarar två maratonlopp per dag. För det behöver man sjumilastövlar, men han gjorde det barfota!
 
Och än mer osannolikt: Tony Riddle föddes med klumpfot. När han var 44 år gammal bestämde han sig för att bli ultralöpare och ägna sitt liv åt att söka friheten genom naturlig rörelse. Om någon är sinnebilden för mänsklig potential är det Tony. 
 
Men Tony klättrar inte i berg för att vinna prispengar eller pokaler eller allmänhetens beundran. Tony gör det för att det är den naturliga vägen framåt. Han är som John Coltrane eller Misty Copeland. Coltrane framförde aldrig ”Giant Steps” för att spela klart låten. Misty Copeland dansar aldrig för att slutföra föreställningen. För Tony är det löpningen i sig som är målet. För Coltrane var det musiken. Och för Misty är det dansen. 
 
Mitt mål med att sätta dessa tankar på pränt är själva skrivandet, att förlora mig i texten, bollandet med litterära vändningar som emellanåt för mig själv att skratta. Jag är helt enkelt uppslukad av skrivprocessen.
 
Det är också precis det som jag har lärt mig. Man uppfyller aldrig sin potential för att det är ett konkret mål, utan för att det är vägen dit. Det är inte en produkt, utan en process. Ordets ursprung är latinets ”potentia” som betyder kraft. Att uppfylla sin potential innebär att stå i samklang med kraften. 
 
För fyra år sedan hade jag besvär med hälsan. Jag kände mig ständigt trött med hjärndimma och en förlamande sömnlöshet. Jag vägde över 100 kg och hade blodsockernivå som en diabetiker. Jag behövde en förändring och inledde läkeprocessen genom att följa en rad olika protokoll för mänsklig potential. 
 
Den form jag gillade minst var den särskilda kallterapin. Jag avskyr kyla rätt och slätt. Redan anblicken av en isbelagd och snöklädd sjö ger mig panikkänslor. Men det var precis där jag befann mig för tre år sedan med Wim Hof som min ”dopförrättare”. 
 
Jag klev ner i det iskalla vattnet och kände hur hjärtat rusade, adrenalinpåslaget i huvudet och hur en närmast djurisk ångest slog klorna i mig. Jag andades. Jag använde den prefrontala hjärnbarken. Någonstans djupt nere i sinnet kände jag intuitivt att genom göra svåra saker nu skulle det bli lättare att göra andra svåra saker senare.
 
När jag steg upp ur vattnet som bara höll 4–5 grader insåg jag att min potential – min kraft – låg någonstans i det där isiga vattnet. I själva handlingen. I meditationen, i tankedistraktionen och i återkomsten till andningen om och om igen. I fastandet, i åsynen av hunger och frigörandet av biologiska behov från psykologiska begär. I de ändlösa armhävningarna, i bristningarna och tillväxten av mikrofibrer i mina biceps. I de svåra samtalen, begravd i det smärtsamma tålamodet som krävs för att lyssna för att förstå och inte för att svara. 
 
Ju fler svåra saker jag gjorde, desto lättare blev det att göra andra svåra saker. 
 
Dessutom resulterade min regim i olika positiva bieffekter. Jag gick ner närmare 30 kg. Mina stora chipstuttar ersattes av respektingivande bröstmuskulatur. Jag lyckades vända min fördiabetes. Jag utvecklade en större mental motståndskraft och jämvikt och blev bättre på att hantera livets växlingar. Jag skaffade mig nya vänner för första gången på åratal. Jag blev en bättre version av mig själv. Jag har inte publicerat en bästsäljare, men blir å andra sidan inte det minsta irriterad av andra som har gjort det. Jag läker – och är på väg att bli hel igen. 
 
Men glöm inte satorin: Om du odlar din mänskliga potential för en lång rad framtida attribut har du tappat det. Som zenmästaren säger är ”syftet med meditation inte att bli Buddha, utan att väcka den Budda som du redan är”.
 
För att uppfylla din potential behöver du inte manifestera något i ditt liv. Genom att utmana dig själv fysiskt, emotionellt, intellektuellt och socialt ger du helt enkelt uttryck för den du är.