Jag flyr utomhus varje chans jag får. Det är den omedelbara känslan av frihet, rymd och oändliga möjligheter som drar mig tillbaka ut i naturen, gång på gång. Jag är baserad i Storbritannien och vi har så många otroliga, vilda platser vi kan besöka här hemma.
Att vara omgiven av vildmark är en ständig påminnelse om att naturen är så mycket större än jag är - en påminnelse jag välkomnar de dagar då jag kämpar för att fatta ett litet beslut eller om jag står inför ett problem. I naturen krymper dessa små problem, bara genom den stora jämförelsen mellan deras storlek och bergen, träden eller havet. I naturen händer saker bara, invecklade system fungerar utan att någon ger dem en tanke. Ibland går jag hem med ett svar, men ännu viktigare, jag går alltid hem med en ny, ändrad eller återställd känsla av perspektiv.
När jag är ute känner jag mig lätt, obegränsad och levande. Det är där min kropp och hjärna samverkar bäst och arbetar tillsammans för att klara av terrängen och övervinna utmaningar, oavsett om det är dåligt väder, ojämn terräng eller en misstanke om att jag kan vara på fel väg ... Och det är genom att klara av de utmaningarna som jag hittar tron på mig själv. Det är en ständig förändring i mitt eget perspektiv på vad jag kan göra. Att vara utomhus är som att moder natur satt på min axel och påminde mig, ”Sarah, det finns inget sådant ord som kan inte”. Jag tar det självförtroendet med mig till andra områden i livet, med vetskapen att om jag kan övervinna de utmaningar som moder natur kastar på mig, så kan jag hantera allt som arbete och relationer kan kasta på mig!
Att förflytta min kropp i naturen skärper mitt sinne och ökar min fokusnivå. Det finns inte mycket annat du kan fokusera på när regnet bombarderar dig eller du sveps med av vinden. Även under de lugnaste förhållandena förändras saker utomhus ständigt och för mig är det detta som är spännande! Jag känner att jag ständigt behöver veta vad som finns bortom nästa träd, över nästa berg eller på andra sidan vattnet.
Kreativa idéer verkar komma från ingenstans när jag är ute. Jag har tappat bort antalet gånger jag tänkt: "Det här är den bästa idéen jag någonsin har fått!" när jag fumlar mig igenom ljung på sidan av ett berg eller vadar genom en sumpig dal. Men det är inte ett så slumpmässigt fenomen som det låter. Är det konstigt att idéer kommer till mig när jag är på en plats där jag känner mig mest som hemma, mest som mig själv, inte dömd och inte stressad? Om du vill göra gott i världen, gå ut. Vi kan lära oss allt vi behöver av vad som finns där ute.
Att vara ute är en nödvändighet, ett grundläggande mänskligt behov. Mat, vatten, skydd - och frihet att ströva omkring. Är det inte det som gör oss, ja, mänskliga?
